Kom nyss hem från en powerwalk som varade i två timmar. 13 000 steg. Så himla fett. Red Lights av Tiësto gick på repeat hela den tiden. Verkligen hela tiden. Den låten är så ofantligt bra!!
I mitt huvud denna vårdag så tänker jag på hur min glädje kan försvinna för att man kan ha för bråttom med något. Typ som med musiken, flytta hemifrån eller resa runt hela jordklotet. Vad man än gör just nu så vill man göra ALLT, precis NU!!! Och ja, självklart vill jag gärna stå och performa inför massa människor NU, eller typ resa till massa nya ställen, NU! Men i alla dessa viljor som jag kan skymta längre fram på min väg så blir jag inte lycklig av att jag inte ser vad jag står i just nu. Hur ser min omgivning ut där jag befinner mig i livet, egentligen? En fjäril flyger förbi mig och jag ler. Vårens tecken börjar komma och det finns så mycket vackert omkring mig. Inte bara naturen, utan även vännerna, familjen, plugget och charmen att vara lite fattig för att man håller på att söka jobb.
Vet inte riktigt hur jag ska avsluta detta inlägg. Det är verkligen på gott och ont att man strävar framåt väldigt mycket. Man måste hitta en balans på vad som är nu, och vad som ska komma helt enkelt.
Allt har sin tid och jag har inte bråttom någonstans.
Jag har kommit in i en konstig fas då det gäller mina naglar (ha ha). Jag vill bara ha längre och längre naglar och känner att den längden som dom har just nu är en "normallängd". Hur konstigt är inte det egentligen? Mina naglar är ca 1,5 cm längre än vad de egentligen brukar vara, och jag tycker att de är bara "normallånga"? Ester, wake up.
Om man drar detta steget längre, än att det bara ska handla om naglar, så kan man se ett mönster i människors beteenden. Ett beroende.
Dom som har mycket pengar- vill ha mer pegar. De som har ätit mycket mat- vill ha mer mat. De som tatuerat sig en gång- vill ha fler tatueringar. De som har ätit en kaka- vill ha massor av kakor. Listan är oändlig på det som man bara vill ha och ha och ha.
Jag har inte svaret på varför det blir så, men en sak vet jag, och det är att man måste passa sig för "jag vill ha mer" signalerna. Har du själv något som du är "beroende" av? Något som du bara måste ha mer och mer av? Om du väl lokalisterat ditt "beroende" så kan det vara bra att ta tag i det så fort som möjligt- innan de slår för djupa rötter.
Så... jag antar väl att jag fåt försöka hitta en balans med relationen mellan mig och mina naglar (haha). Annars kommer jag se ut som kvinnan på bild Nr 2- och det vill jag INTE.
En fråga: Hur får hon ens på sig kläderna? Hur äter hon? Tar på sig jackan? Och för att inte tala om hur hon lyckas ta på sin strumpbyxor????
Denna video befann sig på mitt flöde på Facebook. Eftersom jag själv tycker om att rita så klickade jag på länken för att se om det var något intressant.
Tårarna började bränna bakom ögonen, då man fick se hur personen i fråga beskrev sig själv, och sen hur andra beskrev henne. Hon var mycket vackrare i andras ögon, än i sina egna. Jag vet inte ens vad jag ska säga eller vart jag ens ska börja. Jag ville bara dela detta.
Idag har jag bott i Norge i tre månader, och om ca två veckor resor jag till Plymouth, England, med jobbet och kollar läget! Jag fick beskedet om att flytta till Tønsberg två veckor innan jag helt plötsligt befann mig på min nya arbetsplats, i en ny stad, boende och arbetskamrater. Man vet aldrig vart vägen leder eller i vilken tid allt kommer att ske. Jag älskar att kolla i min relativt tomma 2014 kalender, och veta att den snart kommer att bli fylld av historier och händelser- så som min 2013 kalender blivit! Året 2013 kommer gå till historien för min del, kan jag lugnt säga!
Oavsett hur många gånger man har hört "ta vara på tiden" så är det lätt hänt att man bara ser förbi den. Helt plötsligt så är inte träden längre klädda i sina gröna utstyrslar, de är helt nakna. Frosten försvinner inte längre från marken eftersom solen går så lågt och försvinner innan jag ens hunnit hem från jobbet.
HUR går tiden så snabbt? Ett mysterium som människan själv har skapat. Det är ju trots allt vi som bestämt med hjälp av siffror och naturens regler hur många sekunder ett dygn ska ha, samt hur ofta det ska vara skottår.
Först står man där och ska börja i skolans förstaklass, och i andra sekunden har man studenthatten på huvudet. Ena sekunden står mamma bredvid och hjälper, i andra sekunden står man och ska försöka klara sig själv.
Jag njuter av varje sekund jag är här och älskar livet som bara den, trots alla tråkigheter som ibland kommer mellan livet och ens glädje.
Satt och snackade med mamma på skype nyss. Jag bollade mina tankar kring att kanske gå en baskurs i att göra naglar på ett mer avancerat sätt samt köpa ett kit (innehållande gel, lampa, penslar, filer och dekorationgrejer osvosv) med henne, men så insåg jag att det skulle bli aaaaallt för dyrt. I detta skypesamtal så bad jag henne om råd ifall jag ska skippa allt... eller bara testa med ett litet primitivt nybörjarkit för några hundra kronor på ebay (ha ha) som jag hittat samt bara kolla på några av de miljontals steg-för-steg videos som finns på youtube hur man gör!
Som en uppmuntran och present till mig nu mitt i höstmörkret så erbjöd mamma sig att betala det! Ett kit som jag egentligen skulle kunnat köpa själv, men där dom pengarna just nu måste prioriteras till att betala min mobilräkning. Åh så glad och tacksam jag är!!
Tusen tack för allt stöd jag får ifrån både dig och pappa om att göra det jag tycker är kul och drömmer om att göra! Jag blir så otroligt uppmuntrad och peppad av er! Utan er skulle jag aldrig varit där jag är idag. Jag skulle aldrig vågat gå utanför min bekvämliga zon, och istället bara följt jantelagen. "Kör på" och "just do it" är något som man alltid blivit inpumpad med i från hemmet. Utan det positiva tänkandet som alltid funnits under vår familjs hustak så skulle vi aldrig segrat alla de krigen som försökt att attakera oss alla på olika sätt, som familj och på individuella plan.
Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle varit ifall ni, mamma och pappa, inte var födda till krigare. Jag vågar inte tänka på hur det skulle varit ifall ni inte kunnat lära mig hur man ska slipa sitt svärd, fäktas och gå ut i stid. Ni har lärt mig, och lär mig fortfarande, till att bli den bästa soldaten någonsin.
Jag hittade mig själv gråtandes på sängen för en stund sedan. Jag har så ont i huvudet. Stressad, ledsen och trött.
Medans jag låg där under lejopardfilten med ett ljus lysande vid min sida så tänkte jag på allt jag vill uppnå i livet. Bara tanken på den oändliga listan får mig att känna mig svagare i just denna stund, som att alla mål är miljontals mil ifrån mig. Jag tror den tanken skrämmer oss alla.
Men mitt i en snyftning så var det som att en strålkastare kom över mig och jag kunde inte längre gömma mig i skuggorna av självömkan. Ester vad sysslar du med? You better get started!
Det är så sant. Vad väntar jag på? Det blir ju inte bättre av att försöka smita undan sanningen och låtsas som att man är för svag.
Att jag spelat in min första egna låt är ett steg till målen på dendär milen. Att jag nu får bära en röd jacka i mitt Mary Kay är också ett sådant steg. Att jag flyttat hemifrån är rent fysiskt ett väldigt stort steg som till och med sträcker sig över en mil.
Steg för steg.
Det går alltid upppåt eller frammåt. Det är bara en själv som kan missa den detaljen ibland.
Fattar inte hur töntig jag kan vara ibland. Hur kunde jag glömma allt positivt som jag åstadkommit? "Tyvärr" vet jag svaret.. Jag grät som ett barn för att det enda jag såg var de små negativa ting som jag stött på senast idag.
1. Hur kan man ens göra så? 2. Hur kan man ha samvete? 3. Hur kan en kompis göra så????
Det var nämligen så att jag sålde en biljett till honom och vi hade en deal. Men gång på gång så kom det saker och ting i vägen som gjorde att den inte kunde fullbordas. Jag var generös och jag gan honom nya försök x antal gånger. Efter över ett halvår så frågade jag ifall han kunde fixa fram cashen nu till helgen då jag ändå är hemma i Uppsala, men skyller på att han inte har tid att ses en minut, och att han inte har en bankdosa så han kan föra över pengarna. I tillägg till detta så har jag pratat med honom under hösten och brättat vilken helg jag är hemma så att allt verkligen kan bli gjort och bara få sätta punkt för denna deal.
Det är så himla sorgligt med människor som STÄNDIGT hittar på ursäkter. Hur kan dom ens leva med sig själva? Det är ju bara att säga sanningen. "Ester, jag har inte pengarna just nu, kan vi kanske göra upp en plan hur du ska få tillbaka dom?". Det fula är att han inte kan betala tillbaka mig, men samtidigt så går han och gaddar sig för 10k. Vad hände där? Seriöst. Jag blir förbannad.
Jag har iallafall lärt mig ngt. Deala aldrig utan att ha fått fullständigt betalt. STÅ PÅ DIG FÖR GUDS SKULL. Spelar ingen roll hur snabbt personen måste ha saker som är till salu. Du ska ha betalt FÖRST.
Om du är säljaren, är det dina villkor som gäller.
Lureri 2:
I slutet på Augusti var jag på en nagelsalong i Göteborg. Jag hade haft mailkontakt med dem tidigare och bokade en tid. När man gör naglarna kan man välja mellan gele och akryl. Efter att ha frågat runt med mina vänner om vad som rekommenderas så beslutade jag mig att ha gelenaglar! När jag kom till salongen sa jag att jag bokat tid för gelenaglar och han visade en lådsashand med de olika nageltyperna och formerna. Gelenaglar var dyrast på prislistan, men aja, det är det jag ska ha! Jag fick precis det utseendet jag ville ha och de jobbade på bra och var trevliga på stället! Jag berättade att jag aldrig hade gjort sånnahär naglar förut, så det var väldigt kul att se hur de gjorde för att få till så vackra naglar! Jag var jättenöjd med resultatet och kunde inte sluta känna och se på dem på väldigt länge.
Idag var jag på en såkallad påfyllning man ska göra då naglarna vuxit ut mycket. Jag ringde en salong i Horten och sa att jag hade gelenaglar att fylla på. "Inga problem!" säger norskan på andra sidan linjen.
När jag väl sitter i stolen framför nageltjejen så säger hon "Är du säker att detta är gelenaglar??" "Ehm... Ja det SKA vara det iallafall!" Sa jag och blev lite smått nervös. "Det här är verkligen inte gelenaglar..." säger hon. Inte? Vah? Vänta nu... Räckte det inte att jag sa till mannen på salongen i Göteborg ca 10 ggr att jag ville ha gelenaglar? Jag betalade ju till och med för det!
Fy vad irriterad jag blev. Jag är fortfarande det. Imorgon ska jag ringa dom i Göteborg och ge dem en utskällning att de gett mig fel tjänst och produkt, och samtidigt fråga hur dom vill lösa detta.
Så himla lågt.
Men hur som helst! Nu när jag snackat skit och berättat lite ytligt om det som tyngt mig idag så är det dags att vända på steken. Man måste tänka såhär istället:
1. Jag är rikare, fysiskt och psykiskt, än han som är skyldig mig cash. Han har seriösa problem, det har inte jag. Tack o lov.
2. Jag har nu sjuuukt fina naglar och är MER än nöjd just nu!!
En sak man bara måste lära sig är att det ALLTID kommer att finnas människor som utnyttjar och bara tänker på sitt egna. Riktiga parasiter med andra ord. Dom människorna är så ofantligt fattiga så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och då menar jag inte fattig som i att inte ha några pengar alla gånger, jag menar mer att de är fattiga i sina själar och sinnen. Bara Gud vet vad som gått snett.
Kära läsare, låt oss, du och jag, lägga handen på hjärtat och svära ed på att aldrig bli sådana människor som skapar problem som bara förstör och stjäl andras glädje. Samhället kommer bli en mycket finare och trevligare plats att leva i då ifall vi alla strävar efter att vara positiva och vilja alla runtomkring oss väl.
Känslan av lycka. Känslan av framgång. Känslan av styrka. Känslor man måste ta vara på. Känslor man måste tvinga sig själv att inte tappa fokus ifrån. Adrenalinet som hjärtat pumpar runt i kroppen, får aldrig sluta. Jag vill leva såhär för evigt. Jag älskar livet i detta ögonblick. Människor ser mig. Människor tror på mig. Människor uppskattar mig. Människor vet att jag kan. Inte för att människor inte gjort det tidigare, det är förns nu som jag faktiskt vågar tro på det jag känner.
Denna text skrev jag för nån vecka sedan. Jag ljög inte. Jag menade varje ord. Jag minns hur jag kunde känna hjärtat slå för att jag var så upprymd av livet.
Men idag, känner jag motsatta.
Jag är stressad. Ensam. Ledsen. Frustrerad. "Livet är inte en dans på rosor" brukar dom säga, och faktum är att det är sant, men det som inte sägs är att även törnarna finns med i bilden. Jag vet inte hur du är, men jag är så att jag kan pendla ofantligt snabbt mellan eufori och att vara nedstämd.
Något intressant med den texten jag skrev är att jag skrev "tvinga sig själv att inte tappa fokus ifrån". Ordet tvinga. Ibland måste man verkligen tvinga sig själv. Just nu så orkar jag inte, men det är en helt annan sak. Om man orkar eller ej finns inte på kartan när det kommer till att bli tvingad.
Vad vill jag säga med detta? Ibland måste man tvinga sig själv.
Fett jobbigt tänker du just nu, och ja, då tänker jag också. Men när vi båda sprungit i mål kommer vi vara så sjukt nöjda. Jag lovar.
"Om jag tycker som alla andra så kommer jag bli omtyckt" tänkte jag. Men o så fel man kan ha. Att inte våga ställa sig rakryggad, eller att ställa andra mot väggen var så ofantligt läskig. Men nej, nu börjar jag få ryggskott. Jag orkar inte längre ducka för någon annans brinnande pilar som kommer emot mig. När ska jag få börja vara den jag verkligen är, säga vad jag verkligen tycker och förklara hur jag egentligen tänker?
Vi alla tycker olika om saker och ting, och det är inget konstigt med det. Det är bara bra. Men det är när någon annan säger till vad man ska tycka, eller vad som är rätt och fel i ens tycke- det är då man ska vara på sin vakt. Ursäkta, vem är du att bestämma över vad jag tycker och ha kommentarer över mina tycken? Ibland är det livsfarligt att påpeka något, utan att veta ett dyft om vad den människan har med sig i sitt bagage av livserfarenheter som man går och släpar på. Jag menar inte att man ska sluta ifrågasätta hur andra tänker och varför man tycker som man gör, det jag menar är att man inte ska dra för långa slutsaser om en annan människa för att han/hon har ställt sig rakryggad i en fråga. Vi alla formas ständigt av händelser som sker i våra liv, vilket också gör att vi tycker olika saker är mer eller mindre viktiga.
T.ex. varför tycker jag att det är så viktigt att invandrare lär sig svenska? Jo, för jag har själv varit invandrare i ett annat land där jag lärde mig deras språk och idag finner en oändlig glädje i det. Jag blev verkligen en del av dom. Vi.
Varför tycker jag det är viktigt att vågra drömma stort? Jo, för jag själv har blivit inpumpad med att jag kan nå precis det jag vill, och högre. Utan detta, skulle jag inte varit den jag är idag.
Varför tycker jag man ska flytta mobbaren från en klass, och inte den som blir mobbad? Jo, för jag själv har varit mobbad- och blivit den som behövt lämna sin plats.
Efter många år av passivitet av att uttrycka mig mer offentligt om hur jag egentligen känner och tycker om saker och ting så har behovet att dela detta blivit större och större. Självklart är det något man riskerar genom att börja ta ställning, men det kan även ge stora vinster. Respekt. Jag har kommit fram till att jag hellre blir omtyckt för det jag är och står för, än för att bara stå helt tyst och nicka instämmande till alla andras åsikter.
När man ska tycka något så är det viktigt att måla upp hela bilden och förklara varför man tycker precis just så, det ger en helt annan förståelse för den man talar med. Låt mig veta ifall jag lyckas bra eller missar denna del. Jag vill att när man läser det jag skriver att man ska få en inblick i det jag ser, genom mina ögon, samt få en förklaring till varför jag ser det på det sättet. Historian bakom det hela med andra ord. Något som också uppskattas hos tyckande människor är att läsarna/ lyssnarna åtminstone försöker att förstå det man vill säga, och inte bara är låsta till sig själva.
Tack för att ni lyssnar, tack för att ni försöker förstå och tack för att ni läster detta!
Kollade precis på filmen "Coach Carter". Den handlar om ett gäng grabbar som älskar att spela basket och har nu fått en ny coach. Från att dessa killar inte kunnat föreställa sig en god framtid, så får man tillslut se hur de lyckas på så otroligt många andra ställen i livet än bara basket. Ska inte berätta så mycket, men jag kan verkligen rekomendera denna film! Se den!
Jag älskar sånnahär filmer. Filmer där man får följa med i vått och tårrt, och tillslut se alla springa in i mål. Jag blir så himla taggad. Mitt sikte blir återigen inställt på mål. På att vinna. På att lyckas.
Dom kastar sten. Dom ignorerar. Dom vill inte vara med dig, eller ens ha något med dig att göra. Du känner dig svag. Du känner dig sönder. Du känner att du inte pallar mer. Mörkret faller och dimman kommer. Du kan inte längre se din väg som du så länge vandrat på, och som du tidigare emellanåt kunnat se målet på. Du är ensam. Nej fy vad jag inte orkar gå längre. Jag har all rätt att bara lägga mig ner och lägga av.
Men vet du vad? Sanningen är att det bara är vi själva som förlorar av att tänka på detta sätt. Visst att man ramlar, men hallå, tagga till! Upp med dig! Prove them wrong. Det är dags för revansch!
Vi har fått fysiska muskler, likaså har vi fått psykiska muskler.
Jag minns hur jag i våras sa till min kompis "shit vad jag älskar livet!! Allt går så himla bra just nu, nästan FÖR bra!! När kommer det motgångarna egentligen? Jag är fett taggad på att bara slå ner dom!"
En vecka senare fick jag äta upp dom orden. Jag låg på hennes säng och grät hysteriskt för att mitt liv rasat samman av en och annan anledning, och var inte längre ett dugg taggad på att möta bergskedjan som kommit i min väg.
När jag känner att mitt liv håller på att mista sig självt, så brukar jag kolla upp på stjärnorna för att få ner fötterna på jorden igen. Det fungerar varje gång. Jag fylls av en sådan ro. Jag fylls av en tröst. Det som rör sig innanför mitt skallben är inte så enormt som man själv tror att det är.
Vi människor är inte gjorda för att säcka ihop. Vi är inte gjorda för att förlora.
Vi är starka. Vi är vinnare- hela bunten av oss. Vi klarar av mer än vad vi tror.
Ge aldrig aldrig aldrig ALDRIG upp. Aldrig någonsin. Det finns inte ens på kartan.
Om du känner att du är på väg att göra det, vad det än gäller, se till att radera och ta bort allt negativt i din vardag. Det kan vara musik, tidningar, program eller statusuppdateringar från olika människor som ständigt kastar ur sig negativa ting. Du har inte råd att bli påverkad av dessa. Du är bättre än så. Sluta lyssna och ta in av negativa faktorer helt enkelt.
Lyssna istället på dom som inspirerar, gör dig glad och vill dig väl. Se på det som du känner ger dig färg på in och utsida. Gör något som gör att du känner dig som en riktig vinnare! Jag brukar snöra på mig joggingskorna och bokstavligen PUMPA in positivitet ifrån musiken jag lyssnar på. Ibland är det ofantligt jobbigt att tvinga sigsjälv till något. Jag brukar till och med gråta för att det är så jobbigt att själv ta tag i sitt egna nackskinn. Men ibland är det är inget snack om saken, det är bara att göra det.
Hitta ditt sätt att bli mer positiv på! Det kan vara att skriva, gymma, måla, lyssna på musik, stå på händer, laga mat eller lyssna på någon klok vän eller någon kändis du ser upp till.
Dags att finta motståndaren, och det med ett leende.
Du är stark.
När jag lyssnar på dessa låtar känner jag mig som en riktig vinnare och att ingetnigt är omöjligt:
Jag önskar jag hade kunnat vara hos dig idag. Jag önskar att jag kunde krama dig just nu och bara säga hur mycket jag verkligen älskar dig. Hur mycket jag uppskattar dig. Hur mycket du betyder för mig. Hur fin du är. Hur bäst du är. Hur stark du är. Hur modig du är.
Du är verkligen ALLT. Jag beundrar dig. Jag ser upp till dig.
Hoppas dagen varit fin, och att armbandet passar bra <3
"Sex tonåringar frias i kontroversiellt gruppvåldtäktsmål
Sex tonårspojkar som dömdes i tingsrätten för gruppvåldtäkt frias nu efter en dom i hovrätten. Trots teknisk bevisning och flickans berättelse friar hovrätten pojkarna."
Så lyder rubrik och beskrivning om videoklippet på TV4's nyhetssida. Kolla gärna på klippet innan ni fortsätter att läsa detta inlägg. Det tar bara två minuter.
Här har vi då ett reportage om en 15årig tjej som blivit våldtagen på en fest, där killarna som utförde handlingen, nu blivit friade. Från att vilja dömma fem av killarna till grov våldtäkt, till att de nu går fria är orimligt och rent ut sagt helt absurt.
Det var mörkt i rummet som gör att det inte går att bevisa att det var dom som gjorde det.
De var "nervösa" inför mötet med polisen, och därför är det mer okej att de ändrade sina historier.
Sen får vi inte glömma att säga att hon inte var i ett hjälplöst tillstånd, ännuett skäl till att de släpps de fria. Man kan alltså säga att om hon hade varit hjälplös, så skulle hon varit trovärdig nog till att de skulle dömmas.
Men vänta, är detta ett skämt?
Jaha, så det räcker inte bara att KÄNNA att man blir våldtagen, man måste SE det också? Hur långt ska man behöva gå egentligen? Snart är villkoret att man måste råka bli gravid i samband med en våldtäkt, för att det ska räknas som våldtäkt.
Jaha, så det okej att hitta på och ändra en händelse i samtal med polis och domstol för att man påstås vara nervös? Åh så generöst att visa en sådat medlidande till dessa tonårskillar för att de är nervösa, vi talar ju bara om en ynka tjej som blivt våldtagen av sex stycken olika människor. Oj vad det är synd om grabbarna, såklart vi måste vara förstående att det blir fel ibland. Det är okej. Självklart får ni gå fria och fortsätta att leka. Vi lämnar detta bakom oss nu.
Jaha, så man måste vara HELT HJÄLPLÖS för att det ska räknas som våldtäck? Med andra ord så ska man vara nerdrogad, ha för många promille alkohol i blodet samt brutit alla ben i sin kropp? Ordet "Nej" har inte längre något värde, eller att ett motståndsförsök inte räknas som handling till det som kommer att ske? Jag ser denna situation, av det jag vet, som att hon inte hade några alternativ i just det tillfället, med tanke på att de hade låst dörren och tagit hennes telefon och kläder. Är det ens egna val, när det inte finns några alternativ? Det är samma sak som att fråga "Vilken är din favoritfärg? Du får bara svara gul" eller att ge ett samhälle endast ett parti att rösta på. Vi alla vet vad detta ger för resultat.
Hur kan försvararen till dessa pojkar ens försvara detta? Det är inte mänskligt att ställa sig på samma sida där gärningsmännen kränkt en annan människa på det mest fördnedrade och kränkande sättet. Det är omänskligt rakt igenom. Omänskligt. Omänskligt. Omänskligt.
Det sorgliga är att detta jobb faktiskt ger pengar också.
Jag orkar inte längre bara stå och kolla på när liknande nyheter poppar upp på min iPhone gång på gång. Jag känner mig som en medbrottsling ifall jag inte reagerar. Jag är trött på detta snedvridna samhälle då det gäller vems fel det är ifall man blir våldtagen, samt hur domstolsbeslut ofta slutar i förlust för offret i grund av att det "inte fanns tillräckligt mycket bevis". Snälla kan någon berätta för mig vad ett tillräckligt starkt bevis är? Är det inte ett nog starkt bevis bara av att tjejen vågar berätta detta och det skapas drama i media? När ska människan värderas och prioriteras mer än vad lagar säger?
Please, give me a break. Öppna ögonen. Börja lyssna. Det går utför.
Förut när jag shoppade kläder brukade jag tänka "Jag köper dessa byxor som sitter liiite för tight nu så att jag blir taggad att gå ner i vikt!!". Men, hur dumt är det inte att tänka så på en skala 1-10 egentligen? Inga av de byxor jag någonsin gjort så med har jag använt senare ändå.
För ett par veckor sedan när jag var på väg till jobbet och lyssnade på Macklemore & Ryan Lewis låt "Make the money" med texten i refrängen "Make the money, don't let the money make you. Change the game, don't let the game change you", och fick jag tanken "Det är inte jag som ska anpassa mig efter kläderna, det är kläderna som ska anpassa sig efter mig". Det han rappar om är så himla sant, och just den meningen kan tillämpas i så sjukt mycket annat här i livet än bara pengar och spel som är de direkta orden han talar ut i det stycket.
Jag har alltid tyckt att jag är tjock. Jag har alltid varit missnöjd med mig själv på ett eller annat vis.
Här om dagen så kollade jag på bilder på min gamla Sony Ericsson mobiltelefon, som förövrigt var den första walkmanmodellen. Alla tusentals egobilder som finns på minneskortet så publicerade jag ytterst få. Varför? Jag var för tjock. Alla andra var smala, och jag var den enda som var tjock, riktigt fet. Men det lustiga är att nu när jag kollade på bilderna, så tycker jag inte att jag var tjock. Visst, jag hade några extrakilon på den tiden, men tjock var jag faktiskt inte. Det är skillnad på att vara tjock/ha fetma, och att bara ha en högre siffra i BMI, som förövrigt är ett urkasst system att säga ifall man är överviktig, "normal" eller underviktig. Vems kroppsbyggnad är det vi utgår ifrån när skolsköterskan berättar i åk 4 att man är lite över medelmåttet? Vem har rätt att säga till mig att jag har några kilo för mycket? På riktigt, vem har rätt att göra det? Nej precis, ingen.
(Alternativt att vi fixar fram ca 7 000 000 000 olika BMI-mallar, DÅ kan ni säga till mig att jag har för mycket kilo på min kropp)
Men ifall vi vänder på det hela och säger att siffran BMI visar i hur mycket muskelmassa man har (och inte bara fett som BMI vill beskriva), och ju högre siffra, desto mer muskler har man. Alltså är dom som väger 200+ sjuuuukt starka!!
Men hallå, låter det rättvist? Vi alla vet att det inte är så det fungerar. Men ändå så stirrar vi oss blinda på siffran som helt plötsligt säger allt och lite till om oss. Iallafall på papper.
Ingens kroppsbyggnad ser likadan ut, och när det kommer till mig själv har jag alltid haft ett högre BMI. Men att jag har en kraftig benstomme, mycket muskelmassa, och ja, några extra kilon är ingenting som BMI mäter rättvist. Muskler väger ofantligt mycket mer än fett.
Så med andra ord: jag är bara kompaktare, men enligt BMI som vi alla stämplas med, så är jag övervikig. Ingen har sagt till mig att jag är kompakt, det är något jag fått lista ut själv. Det är synd att detta är någon man måste trycka in i sina tankar på egen hand.
En rätt komisk händelse var när jag var på sjukhus för ca ett år sedan. Sjuksköterskan frågade mig vad jag vägde och när jag svarade det tvåsiffriga svaret så skrattade hon och sa: "haha vah, är du säker? Kan det verkligen stämma?". "Haha ja det stämmer" svarade jag henne och vi skrattade tillsammans, för ja, jag tycker också min vikt inte stämmer med utseendet. Det hon skratta åt var att jag ser ut att väga mycket mindre, än vad jag egentligen sa. Haha, jag gillade faktiskt hennes reaktion, det bevisade bara hur mycket en siffra verkligen kunde bedra.
Så tillbaka till kläderna, vad sägs om att stryka uttrycket "optimalstorleken" och att kläder bara ska klä till det yttre? Vad sägs om att istället införa lite confidence till sig själv och sin egna kropp samt att kläder ska medföra en klädnad på ens insida också, i form av att man trivs med sig själv, eller ännubättre, älskar sig själv! Ett steg som jag slälv har tagit.
Det ska inte finnas några mallar på människor.
Det enda som ska finnas är människor, riktiga människor, med olika utseenden och former på sina unika kroppar.
Ständig strävar vi efter något. Ständigt så drömmer vi oss tillbaka i tiden och önskar att vi befann oss där vi en gång var. "Det var bättre förr", som man brukar säga. Ständigt.
När man går på dagis vill man börja ettan. När man blir tånåring drömmer man om att en dag få köra moppe, och sedan bil. Man längtar tills man är vuxen. Tänk när man gifter sig. Skaffar kids. Får barnbarn. Pensionerar sig.
Då är minsann dagens optimala.
Men vänta nu, cykelhjälmen har blivit för liten och jag får inte längre köpa barnmeny på McDonald´s. Jag måste börja skatta och jag har nu en familj att ta hand om. Vad hände med min hårfärg? Jag ber till Gud att dom gråa hårstråna bara är en synvilla. Aj min rygg, och för att inte tala om min söndersolbrända hy som är nu full av rynkor.
Tiden går och vi märker inte vart vi verkligen befinner oss. Vi tror oss vara så unga som "vi alltid varit" eller så har man precis blivit tillräckligt gammal.
Jag ser fortfarande tillbaka på den tiden då jag var 8 år och satt i ett träd och lekte med pinnar.
Jag ser fortfarande mig själv packa min rosa Barbieväska för att springa till skolbussen i det sandiga morgonljuset i Israel.
Jag känner fortfarande hur jag åkter med min nya krossmoppe i den ljumma sommarnatten och bara älskar livet för friheten som fordonet gett mig.
Jag kan fortfarande känna stundentmössan på huvudet och trårana bränna bakom ögonen för att inte gråta när nästa punkt i livet är att lämna sin klass N3b på Uppsalaslott den 6 Juni 2013.
Jag ser mig själv äga en sportbil.
Jag ser mig själv dansa och sjunga som Beyonce.
Jag ser mig själv resa runt på jordens alla hörn.
Jag ser det tiosiffriga beloppet på mitt konto.
Jag ser mig själv med guld och diamanter på vänstra ringfinger.
Jag ser mig själv äga en lägenhet högst upp bland skyskraporna, samt ett slott på en egen ö.
Men det jag inte ser, är att inget av detta jag precis skrivit, är mig, just nu. Jag har ingen bil, mitt konto är tresiffrigt och nej jag vill inte gå 12 år till i plugget- trots att det var en underbar tid till och från. Jag åkte ut från Idol där jag fick nosa på min dröm, och än så länge äger jag ingenting i bostadsväg. Jag bor till och med inneboende just nu. Slott? Inte på långa vägar.
Man kan tycka att jag tror för mycket om mig själv. Man kan tycka att jag är naiv som ser mig själv i dessa skepnader. Men jag kan själv säga att jag är långt ifrån dessa ting, och ändå känner jag väldigt mig lugn. Jag vet att min tid för drömmar och mål att bli uppfyllda kommer att komma. Jag bara vet det. Efter att ha börjat tänka att det inte är brottom någonstans så har jag börjat älskat tillvaron mer än någonsin- för jag är ju här, och ingen annanstans.
Det finns tid för glädje, och det finns tid för sorg. Det finns tid för att minnas, och det finns tid för att glömma. Det finns tid för att älska, och det finns tid för att hata. Det finns tid för att vila, och det finns tid för att kötta. Allt har verkligen sin tid, det är så skönt att vara medveten om det.
Tider som varit- Ingen idé att sakna dom, du har redan upplevt det en gång och det kanske skulle förstöra det första minnet ifall du ville duplicera det. Du slösar din tid på en tid som redan varit.
Tider som ska komma- Ingen idé att försöka uppleva dom innan tiden är inne. Du missar nuet för att du har blicken på horisonten, och inte på de vackra blommorna och träden som är precis bredvid dig.
"Det var bättre förr", som man brukar säga. "Det är bäst nu" säger jag.
Igår efter jobbet gick jag och handlade mat och diverse grejer. Började även designa och sätta ihop olika paketpris till MaryKay. Pratade och planerade big things med Petra (som befinner sig USA) över skype, och drack sedan te med Julia (som befinner sig i Uppsala) i ett annat skypes amtal. Alltså, skype är verkligen bäst! Det är förns nu som jag börjat använda det. Innan så hade jag ju alla nära och kära hos mig IRL, nu har jag inte det längre.Nu befinner sig folk i Uppsala, Stockholm, Trollhättan, Göteborg, Umeå, Lund, New York, Oslo, you name it!
Kl halv nio igår kväll var det dags för Top Model Norge som jag och Gine kollade på samtidigt som vi åt nötter, drack te och ett glas rött. Vi har det så mysigt hon och jag! Vi har också kollat upp olika dansstudios som finns här i stan, och vi har nu bokat in att gå på testkurs om ett par veckor! Vi ska lära oss såndär MTV-dans, med andra ord mycket höfter, ass & shakeshake! Haha det ska bli askul. Egentligen har dom en kurs på torsdag, men jag ska ha MaryKay makeup och hudvårdsklass då så det funkade tyvärr inte.. Dock så har jag försökt få kontakt med värdinnan i söndags, måndags och idag och hon har inte svarat! Jag förstår inte varför! Hoppas allt löser sig med det. Måste ju snacka igenom grejerna med henne samt förprofilera gästerna.. Börjar bli lite småstressad..
Vet ni hur jag kommer ihåg hur trädet "Lind" såg ut? Jag gick nämligen i åk 3 på källskolan och vi fick lära oss om en massa träd på naturkunskapen. När fröken sa att trädet hette Lind så kunde jag inget annat än att tänka på Anna, hon som höll på med politik och sånt- och blev mördad. Mördad. Vilket starkt ord det var. Hennes död var så hemsk och sorglig. Knivstucken i mage, bröst och arm när hon shoppade på NK. Jag tog detta så hårt (även att jag inte vissta vad hon snacka om eller nästan ens vem hon var) att jag ritade henne och hela händelsen i min dagbok och skrev om hur sorgligt det var att en människa hade dött. Jag hade ett sånt medlidande. Nu när jag ser tillbaka i min dagbok så måste jag säga att det känns lite patetisk att jag skrev om det osv, men det var en händelse som vi svenska folket kommer minnas.
Något annat som hela världen kommer minnas är ju 9/11 World Trade Center. Just då när jag fick reda på händelsen så befann jag mig på etage tre i vårt hus i Israel. Jag minns att jag stod och kollade på en tavla och tänkte på alla människor som var i de skyhöga husen. Mer minns jag inte, förutom att det var kallt att stå på stengolvet.
Igår så jobbade jag 09-23, och gör samma sak igen idag!
Var ju på intervju på carlings igår också, och det gick väldigt bra tycker jag! Hoppas dom gillade mig mest av alla sökande 😍😍😍 . Visade dom min idolaudition- vilket dom avguda. Haha
Överallt så följer man ju människor. På instagram, twitter, facebook och bloggar. Och man följer ju dessa människor av en anledning- antingen så är man intresserad av vad dom gör och tycker, eller så blir man inspirerad av det dom gör och är. Men vissa följer man, bara för att följa.
Vad gör man om ens kompis bara skriver en massa meningslösta negativa ting på medier? För.. det värsta som finns är ju att man avföljer någon som man hänger med IRL. Det finns appar som agerar dektektiver över dina följare för att hålla förstorningsglaset över dem, och har i uppgift att bränna sönder dem där under när solens starka strålar kommer samman.
Jag har slutat följa vissa. Varför? I ett av fallen så skrev hon ständigt på sitt twitterflöde om hur mycket hon hatade alla som avföljde henne. Moget? Tyckte jag med. Tio tweets efter varandra i versaler av aggretion och ilska (och aningen seriös skämtsamhet). Och ja, att jag fortsatte följa henne just då var inte så konstigt: jag ville ju inte att hon skulle skriva så om mig som hon gjort om alla andra som unfollowade henne.
Men tillslut kom dagen då jag hade fått nog. Jag hade inte råd att bli fylld av negativitet som jag inte kunde ha kontroll över- till en viss del. Jag tog modet och klickade på avföljknappen. Vilken lättnad. Äntligen kan jag se alla andra kompisars roliga, trevliga, ironiska tweets.
Äh, låt henne skriva skit om mig ifall hon inte har något annat bättre för sig.
Jag tror det är ofantligt viktigt med vad man läser och matar sig med ögonen. Det som kommer in, kommer förr eller senare ut.
Jag vill vara positiv, och ge vidare av den positiviteten.
MEN, hur kommer det sig att av vissa människor så finner man bara avsky av att veta vad dom gör, äter, har på sig eller vem dom är med? Och ändå så bara MÅSTE man följa henne/honom. Lika bra att jag erkänner, för både dig och mig. Iband kommer jag på mig själv att när jag går in på någons profil eller blogg så blir jag bara arg och irriterad. Fy vad jag ogillar denna person, hemsk som jag är. Kanske är det för att vi går skilda vägar från det verkliga livet eller att det hänt något i det förfluta som bara fått slå djupa, ilskna rötter och som inte vill dras upp och ta itu med.
Men faktum är att det är ju en själv som skapar det negativa. Personen i fråga har ju inte bett just dig att gå in på han/hennes sociala media och klicka runt. Jag tror många av oss gör det mest bara för att få utlopp för vårat kontrollbehov eller liknande.
Varför? "Jag bara måste".
Varför följer du personen? "Jag bara måste".
Nä, Ester (och du som läser detta), det måste du faktiskt inte. Du väljer helt själv. Du väljer själv vad du ska fyllas av och hur mycket utrymme saker och ting ska få ta upp i din hjärna och liv. Du bestämmer själv om du vill tänka positivt eller negativt.
Du bestämmer själv. Helt själv.
En kvällstanke bara.
Snart åker jag hem från jobbet. Jobbat 09-23 då. Fett med cash!! Samma visa imorn!
Nu när det är missions week här på GODTV så har jag fått möjlighet att jobba en massa extra eftersom kontoret måste var bemannat mellan 09-23. Så idag jobbar jag 09-18 och imorgon 13-23 (fett med caaaaash, love it!)
Denna vecka har jag även börjat ta kontakt med olika människor om att boka upp med en MaryKay-klass! I och med att jag jobbat med detta ett år så vet jag hur det går till, så det är inte det som är problemet just nu- att man inte vet hur man gör. Problemet är mer att jag faktiskt inte känner några, haha. Just nu har jag sex st helt nya kontakter och fler är påväg! Det kommer bli så bra dethär ska vi minsann se!
Igår var jag på FRIK där det hänger massor av ungdommar! Jag var fär för två veckor sedan och blev bekant med en hel del, men det konstiga är att jag tycker det är jobbigare att komma till ett nytt ställe andra gången än första gången. Exakt samma sak var det när jag började gymnasiet. Första dagen första året gick galant, jag älskade det. Men när jag skulle gå till skolan första dagen i åk 2 så höll jag på att dö av nervositet. Varför är det så? Ingen aning. Om du som läser detta är likadan, hör av dig så bildar vi klubb haha.
Har haft mycket mittbena den senaste veckan ba för jag snaggade sidecutten på tooook för mycket. Frågade min bror David ifall jag kunde gå men den så snaggan så svarade han "... lite cancervarning.. "
Här sminkade jag mig med rouge på kindera! Brukar aldrig använda det faktiskt
Om man lägger gröna linser i blöt så börjar dom att växa! Detta visade mamma mig. Så för ett par veckor sedan så "planterade" jag dem, och dom började växa så det knakade (bokstavligen). Jag brukar blanda i sånthär i maten eftersom det är väldigt nyttigt och man mår bra av det :) Men efter ett tag så började dessa groddar bli så stora så jag började få känslor för dom (haha). Jag ställde dem i fönstret och vattnade dom och tog hand om dom det bästa jag kunde. Igår var jag till och med i en inredningsbutik för att köpa någon slags glasskål till groddisarna! haha
Satte ett rep runt som så groddisarna skulle hålla ihop bättre
Såhär mådde grodisarna när jag kom hem efter att ha varit borta en helg.. :(
Sjunger. Skapar. Är kreativ. Inspireras och inspirerar. Älskar att testa gränser och hör hemma utanför "the comfort zone".
Jag skriver om oseriösa och seriösa ting.
Det är dags att börja tycka till. Det här är jag.
