Det här med BMI och kläder
Kategori: I min egna värld
Förut när jag shoppade kläder brukade jag tänka "Jag köper dessa byxor som sitter liiite för tight nu så att jag blir taggad att gå ner i vikt!!". Men, hur dumt är det inte att tänka så på en skala 1-10 egentligen? Inga av de byxor jag någonsin gjort så med har jag använt senare ändå.
För ett par veckor sedan när jag var på väg till jobbet och lyssnade på Macklemore & Ryan Lewis låt "Make the money" med texten i refrängen "Make the money, don't let the money make you. Change the game, don't let the game change you", och fick jag tanken "Det är inte jag som ska anpassa mig efter kläderna, det är kläderna som ska anpassa sig efter mig". Det han rappar om är så himla sant, och just den meningen kan tillämpas i så sjukt mycket annat här i livet än bara pengar och spel som är de direkta orden han talar ut i det stycket.
Jag har alltid tyckt att jag är tjock. Jag har alltid varit missnöjd med mig själv på ett eller annat vis.
Här om dagen så kollade jag på bilder på min gamla Sony Ericsson mobiltelefon, som förövrigt var den första walkmanmodellen. Alla tusentals egobilder som finns på minneskortet så publicerade jag ytterst få. Varför? Jag var för tjock. Alla andra var smala, och jag var den enda som var tjock, riktigt fet. Men det lustiga är att nu när jag kollade på bilderna, så tycker jag inte att jag var tjock. Visst, jag hade några extrakilon på den tiden, men tjock var jag faktiskt inte. Det är skillnad på att vara tjock/ha fetma, och att bara ha en högre siffra i BMI, som förövrigt är ett urkasst system att säga ifall man är överviktig, "normal" eller underviktig. Vems kroppsbyggnad är det vi utgår ifrån när skolsköterskan berättar i åk 4 att man är lite över medelmåttet? Vem har rätt att säga till mig att jag har några kilo för mycket? På riktigt, vem har rätt att göra det? Nej precis, ingen.
(Alternativt att vi fixar fram ca 7 000 000 000 olika BMI-mallar, DÅ kan ni säga till mig att jag har för mycket kilo på min kropp)
Men ifall vi vänder på det hela och säger att siffran BMI visar i hur mycket muskelmassa man har (och inte bara fett som BMI vill beskriva), och ju högre siffra, desto mer muskler har man. Alltså är dom som väger 200+ sjuuuukt starka!!
Men hallå, låter det rättvist? Vi alla vet att det inte är så det fungerar. Men ändå så stirrar vi oss blinda på siffran som helt plötsligt säger allt och lite till om oss. Iallafall på papper.
Ingens kroppsbyggnad ser likadan ut, och när det kommer till mig själv har jag alltid haft ett högre BMI. Men att jag har en kraftig benstomme, mycket muskelmassa, och ja, några extra kilon är ingenting som BMI mäter rättvist. Muskler väger ofantligt mycket mer än fett.
Så med andra ord: jag är bara kompaktare, men enligt BMI som vi alla stämplas med, så är jag övervikig. Ingen har sagt till mig att jag är kompakt, det är något jag fått lista ut själv. Det är synd att detta är någon man måste trycka in i sina tankar på egen hand.
En rätt komisk händelse var när jag var på sjukhus för ca ett år sedan. Sjuksköterskan frågade mig vad jag vägde och när jag svarade det tvåsiffriga svaret så skrattade hon och sa: "haha vah, är du säker? Kan det verkligen stämma?". "Haha ja det stämmer" svarade jag henne och vi skrattade tillsammans, för ja, jag tycker också min vikt inte stämmer med utseendet. Det hon skratta åt var att jag ser ut att väga mycket mindre, än vad jag egentligen sa. Haha, jag gillade faktiskt hennes reaktion, det bevisade bara hur mycket en siffra verkligen kunde bedra.
Så tillbaka till kläderna, vad sägs om att stryka uttrycket "optimalstorleken" och att kläder bara ska klä till det yttre? Vad sägs om att istället införa lite confidence till sig själv och sin egna kropp samt att kläder ska medföra en klädnad på ens insida också, i form av att man trivs med sig själv, eller ännubättre, älskar sig själv! Ett steg som jag slälv har tagit.
Det ska inte finnas några mallar på människor.
Det enda som ska finnas är människor, riktiga människor, med olika utseenden och former på sina unika kroppar.
Breaking the rules, haha
