Vet du vad den sjukaste känslan jag stött på hittills?
Att livet fortsätter precis likadant i staden du växte upp i fastän du inte är där. Nej alltså, jag är verkligen inte där längre. Bara för att man reser och bosätter sig någon annanstans så tror ens självupptagna jag att det automatiskt klickas på en pausknapp, just för att man inte befinner sig där.
"Kära Uppsala. Staden måste nu pausas eftersom Ester flyttar och vi kan inte fortsätta utan henne", .. eller inte. Tiden fortsätter. Hela. Tiden. Vare sig man vill det eller inte. Tid är ingenting vi kan kontrollera, trots att det är vi själva som "uppfunnit" det. Samtidigt som det är en sådan hysteri i grannlandet om 5:2-dieten, alla nollningar på universiteten och vem som är vidare i idol eller inte, så sitter jag själv på mitt rum med illgröna väggar och svartvitrutiga golv i Norges äldsta stad. Här. Här är mitt liv just nu. Här är min tid nu. Precis nu. I Tønsberg. Vackra vackra Tønsberg.
Men om man vänder på steken:
Ens själviska sida har även medfört en ganska sund effekt på mitt liv.
Jag känner mig lugn. Allt är nytt. Det enda som är detsamma är mina kläder i garderoben som jag dessutom lärt mig att tvätta själv efter hela 19 år. Mamma är nog väldigt stolt över mig.
Nytt rum. Nya arbetskamrater. Nytt jobb. Nytt språk. Ny kultur. Ny stad. Ny matlivsstil. Ny kyrka. Nya vänner. ALLT är nytt. Det nya kapitlet i livet är fysiskt påtagligt helt enkelt. Ester, vi börjar om nu.
Jag vet (fast så är det egentligen inte) att tiden har stannat därhemma. Min lillebror kommer ha lika kort hår när jag kommer hem. Farmor kommer vara precis lika pigg som innan. Mina singelkompisar kommer fortfarande vara singlar och dom som har pojkvän kommer fortfarande att ha pojkvän.
Men ifall sanningen ska fram, så är det ju verkligen inte så det fungerar. Håret växer ständigt. En gammal människa försvagas. Relationer kommer, och relationer går. Hos alla. Oavsett ifall jag har klickat på en psykisk knapp i mitt sinne där det står "Pausa allt för alla andra, för nu ska jag gå vidare".
Jag tror faktiskt att jag inte är den enda som tänker såhär, och jag vet inte ifall jag ska skratta eller gråta åt mig själv att jag "erkänner" att jag själv gör det.
Förr i tiden så trodde människan att alla planeter och stjärnor kretsade runt jorden, inte sant? Trots all vetenskap vi har idag så har vi människor blivit extremare på den fronten. Vi tror att allt kretsar runt oss själva. Haha rätt ironiskt faktiskt.
Det är inget fel att vara självisk. Man måste faktiskt vara självisk ibland, för att komma frammåt i sitt egna liv, något som jag fått kämpa väldigt mycket med igenom alla år som jag kan minnas. För mig har det alltid varit "Vad kommer hon tycka? Vad kommer han säga? Vad kommer dom göra om jag gör såhär?". Det enda jag brydde mig om var vad andra tyckte om mig. Vad andra ville att jag skulle göra- gjorde jag.
Nej nu räcker det med sånt! Jag startar uppror. Jag har hållit på nog mycket att göra andras viljor och fått andras drömmar uppfyllda. Sluta trampa mig på tårna och klänga över mina axlar. Låt mig vara fri från andras tycken.
Samtidigt så får man inte göra sig blind för andra såklart. Det är en balansgång som man måste lära sig att gå, som även kallas ödmjukhet. Men det är ett annat inlägg!
Hursomhelst
Här är mitt nu. Här är den kända Bryggan som är fylld av mysiga resturanger och barer för riktiga vikingar (som vi nordmänniskor i grund och botten är) som verkligen kommer till liv på kvällen då folk åker dit med sina glassiga båtar och lägger sig där tills soluppgången.
På andra sidan av bron ligger ett vikingaskepp. Rätt coolt
Såhär tänker jag mig att Uppsala är när man inte befinner sig där. Det är lugnt och stilla. Jag tror faktiskt att någon verkligen har klickat på pausknappen på detta foto.
Älskade Uppsala. Det är nu jag inser hur fin den staden är (nu får jag lite hemlängtan).
